2015-08-05

Hej! Jag heter Petra, och jag lever med psykisk ohälsa...

Petra... Ett namn, som jag både hatar och älskar. Älskar för att det var det namn som mina älskade föräldrar gett mig. Hatar för att jag har sådana extrema problem med att tycka om människan som bär namnet. Människan som, sedan barnsben, förminskat sig själv, och med avsmak sett sig själv i spegeln. Hon som inte kunde något, hon som var onormal men låtsades vara som alla andra för att bli accepterad. För att få passa in. 

Jag kan inte titta på en bild från när jag var liten och tycka - Men jag var ju söt ändå!?
För jag har aldrig tyckt det! Jag avskydde mig själv som pesten när jag var liten. I mitt huvud var jag elak och eländig på alla sätt och vis. En som ingen skulle kunna tycka om. Jag kunde ha sådana raseriutbrott hemma för att jag bara inte visste vart jag skulle göra av min känsla. Jag visste inte vad det var för känsla heller. Som att jag ville explodera, jag ville bara ut ur min kropp, skala av mig skinnet och bli någon annan. Nu vet jag att det var ångest jag hade! Men hur hanterar man något som man inte vet vad det är?

Med mina kompisar fick jag anstränga mig oerhört mycket för att hela tiden försöka vara glad och rolig, och hänga med på allting som de andra gjorde. Det blev så jag fick bli - då tyckte ingen att jag var onormal. Men hemma orkade jag inte, då fallerade allt, och jag hade lätt till ilskan. Jag har tur som har fått ha en mamma som förstått att ilskan bottnat i sorgsenhet egentligen, och som gjort sitt bästa för att hantera lilla mig med så stora känslor. Men det kan inte ha varit lätt. Jag VET att det inte var lätt. Och det var nog lite därför jag kände mig som ondskan själv. Jag ville ju inte vara arg på mamma, jag ville inte skrika eller gråta. Men jag kunde inte hjälpa det, det bara kom.

Jag blev äldre, och känslan stannade kvar, men växte. Jag blev bättre och bättre på att gömma hur dåligt jag faktiskt mådde, och var mästare på att gråta inne på toaletten, torka tårarna och komma ut med ett brett leende. Det var ju så alla såg mig. Glad... rolig...Inuti kände jag mig bara mer som ett monster. Jag var ful, äcklig, tråkig. Hade ingen talang för nånting, ville inte ens vara nånting. Jag ville inte leva. Jag önskade så många kvällar att jag bara skulle få slippa vakna upp. Men nästa morgon började dagen om igen. Samma sak dag in och dag ut.

Jag blev ännu lite äldre, och ätstörningarna drog igång. Jag hatade allt med mig. Jag kunde ingenting. Men plötsligt så märkte jag att jag faktiskt kunde ha kontrollen på någonting. Något som var MITT. Något som ingen kunde inkräkta på. Men med önskan att se att siffrorna på vågen gick neråt kom ännu fler lögner, ännu mer att dölja. Kriget i mitt huvud och i mitt hjärta var kraftigare än någonsin. Jag levde aldrig där och då. Jag var konstant instängd i bubblan med mig och mina mörka tankar. Tjock, ful, dum, äcklig, monster.... det var jag det. Dessutom kände jag mig mer utanför än någonsin, för jag släppte inte in någon. Jag låtsades att jag var där de andra var, men egentligen var jag så långt borta.

För att hoppa framåt en bit så orkade jag tillslut inte mer. Efter hela skoltiden med en brinnande ångest, avsky och dödslängtan så sa jag till mamma att jag behövde hjälp. Jag hade börjat få panikångest på jobbet, och jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Mamma hjälpte mig så gott hon kunde, jag fick börja hos en terapeut, få medicin och blev sjukskriven. Men att ha levt hela sitt liv i det fördolda och plötsligt ska försöka börja prata om SIG SJÄLV blev inte det lättaste. Det var hemskt rent ut sagt. Men jag försökte.

Mediciner som hjälpte blev jag allergisk mot och fick börja på minus igen. Fick inte ut så mycket av samtalen tyvärr. Men när jag fick frågan om jag börjat må bättre gick jag tillbaka till Petra som ville vara alla till lags, och sa .- Ja, det har jag nog. Medans jag grät floder på insidan.

Jag kan fortsätta i många sidor till, men jag är chockad om en enda orkat sig ända hit, så jag ska försöka avsluta.

Nu är jag många år äldre och sjukskriven igen. Jag har ingen möjlighet att kunna arbeta just nu, främst för att min ork att vara kring människor för länge knappt finns, jag har ingen koncentrationsförmåga i stort sett, jag sover i genomsnitt tre timmar per natt och får dippar ibland när jag är helt utan energi. För tillfället får jag ångest väldigt lätt. Jag är livrädd för att jag vet att åren går, och jag är stressad för att jag MÅSTE kunna arbeta innan jag fyller trettio, för jag vet att det ekonomiska stödet minskar extremt mycket då, och jag vet inte hur jag kommer klara mig på det. Min önskan om att bli frisk, få bli "normal" finns alltid hos mig, men samtidigt en stor sorg och rädsla, om jag aldrig kommer att bli det. Vad fan händer då??

Jag har haft en dröm sedan jag var liten - att få stå på scenen och spela teater. Kunna hjälpa andra som har det svårt med samma saker som jag har det svårt med, samt få underhålla och kunna förändra. Och jag har så tur att jag faktiskt har fått gå skådespelarutbildning två år på en folkhögskola, fått spela teater på somrarna, och har en aktivitets-plats på ett företag i Piteå där jag bor, där jag får chansen att spela teater. Både komiska roller, och även spela scener ur mitt eget liv, för att visa människor där ute att - INGEN är ensam!! Ingen!! Det finns alltid någon där ute som förstår, och som har gått igenom samma sak.

När jag står på scenen - Då LEVER jag!! DÅ kommer den undangömda Petra fram. När jag får jobba med det kreativa och ta från min egen smärta och på något sätt kanalisera ut den. Eller få spela roliga, komiska roller och bara kasta ut all den energi som jag har. Scenen är mitt andra hem... Eller kanske rent av mitt FÖRSTA? Jag har alltid haft en fin uppväxtmiljö, och att komma hem till mamma och pappa är bland det bästa jag vet. Där känner jag mig trygg. Jag är ganska "gammal" för att vilja åka hem och bo hos mamma och pappa titt som tätt. Men det bryr jag mig faktiskt inte om. Jag älskar min familj, och de kommer för alltid vara min största trygghet. Men med att scenen är mitt första hem menar jag, att det är där MITT hem är. Mitt hem för mitt hjärta som alltid fått gömma sig bakom stora galler av taggtråd, och äntligen får leva fritt och slå för det som det brinner för på riktigt.

Psykisk ohälsa är ingen lek. Det är inte heller något som borde gömmas, tabubeläggas eller vara skamfyllt. Om det varit mer synligt när jag växte upp, kanske saker inte hade behövt gå så långt. Kanske hade jag kunnat jobba redan nu? Hade mitt hjärta fått befrias många år tidigare? Hade Petra varit ett namn som jag kunnat tycka om helt och fullt idag? Och hade jag kunnat se tillbaka på bilder när jag var liten och kunnat tänka - Jag var ganska söt ändå? 

- Det kommer jag aldrig få veta! Och mitt liv går inte att göra om. Men vi kan hjälpas åt och göra så att andra barn/ungdomar/vuxna inte ska behöva känna att det är något fel på dem om de mår dåligt. Låta alla förstå att vara ledsen är lika mycket en känsla som att vara glad. Ingen av känslorna ska vara mer värda än den andra. Och ingen människa är mer värd än någon annan.
Vi är  alla fantastiska, låt oss hjälpa varandra att aldrig, någonsin glömma det!



3 kommentarer:

  1. Fina, fantastiska du!! <3
    Tack för att du delar med dej, många behöver höra och förstå att de inte är ensamma om sina tankar och känslor. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din fina kommentar, den värmer att höra <3

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera